Jag funderar mycket. Det blir ofta en börda för mig. Det är därför jag ofta fastnar i nätet av fantasti och verklighet som jag väver fram i mitt huvud. Måste hitta ett sätt att sluta tänka så mycket.

Om man faktiskt mår bra och livet faktiskt börjar återgå till det normala men man ändå på något lustigt sätt inte kan släppa det som hänt?

Varför släpper jag det inte? Är det för att sveket fortfarande svider? 
Jag vet ju innerst inne att jag aldrig någonsin kan ändra på det som hänt.
Varför ska det vara så svårt att acceptera? 

Men jag tror, nej jag vet att någon gång måste man sätta stopp. Vid någon tidpunkt måste man helt enkelt sluta prata om det och sluta tänka på det & gå vidare. Men det är lättare sagt än gjort!